Det blev en riktigt ”slödag” i går – mycket ”soffan med bok”. Jag läste ut ”Skumtimmen” av Johan Theorin.
En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom.
Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har fått ett brev utan avsändare med posten. Brevet innehåller en liten pojkes sandal.
Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann.
Ändå finns det de som har sett Nils Kant. Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I Skumtimmen.
Jag tyckte den var lite ”sådär” i början, men den blev bättre och bättre.
Solen är på G så det blir nog en fin dag, men jag ska iväg och jobba så det blir inget slappande på balkongen i dag.
Mycket godis blev det i Påsk och byxorna har blivit trånga – så nu får det bli en ”dryckkur” igen.
Tack så mycket 
Uff jag skulle VERKLIGEN behöva såna dära kurer men
satan i gatan vad trist det är, jag vill tugga och mumsa
och njuta av det goda!
Skumtimmen är en bok som växer ju längre man läser,
både Stefan och jag tyckte det!
Boken här ovan verkar spännande, du får skriva sen om
hur den var!
Kram Carina
Den där boken har jag kollat på!
Verkar spännande….nu sitter jag på ett hotellrum i Boden utanför fönstret snöar det…blää.
Ifgår var det varmt och härligt..kram kram