Jag älskar verkligen mitt badkar – det är där jag bara ”är”. Vattnet ska vara varmt, ett glas rött (el. whiskey) ska finnas på badkarskanten och för att jag ska ”orka” att bara ”vara” så måste jag ha bra musik i öronen… annars blir jag rastlös.
Ett bad kan funka på olika sätt. Oftast rensar jag ur hela hjärnverksamheten – kommer överens med mig själv om saker eller bara gör mig av med ”skit” och går vidare i livet. Det funkar inte alltid och då blir det liksom tvärtom på något sätt… systemet drar igång och jag kan komma på de mest knasiga saker eller fundera över saker som blir så djupa att jag skulle behöva syrgastub för att inte drunkna i badkaret… kan bli lite jobbigt då.
Nu i kväll… när jag låg där å hade Miss Li i öronen och snurrade på rödvinsglaset så kom den där tanken upp igen… en tanke som allt oftare dyker upp – vad ska jag göra med resten av livet, vad tusan ska jag fylla det med??
Jag räknar med att ha halva livet kvar… jo, jag har tänkt bli i alla fall 104 år. Jag är nämligen otroligt nyfiken på hur framtiden kommer se ut med tanke på hur snabbt utvecklingen går framåt, eller bakåt beroende på vilket område man tänker på – inget mindre intressant än det andra.
Visst är det gött att bara ”vara” och egentligen är det kanske det vi längtar efter på något sätt.. men hur kul är det?! Njaaaa, några dagar då & då kanske. Börjar redan känna av tristessen, att det allt oftare känns ganska trökigt och oinspirerade. Det lunkar liksom på…
Det måste finnas något annat, nytt, vettigt man kan göra… något man kan tillföra, men som även ger energi att gå vidare.
Nu ska jag berätta om en dröm jag har haft. Tro det eller ej men jag vill jobba med ”Läkare utan gränser”. Problemet är att jag inte är läkare och jag skulle aldrig klarat de studier som krävs. En annan dröm jag haft är att få jobba med Räddningsverket i krisdrabbade områden i världen. Jag hade en gång i tiden en idé om att jag skulle gå med i räddningstjänsten – det stöp på min skräck för höjder… ok, kondisen också då. Dessa drömmar har jag lagt på hatthyllan…
När jag berättar detta för någon så blir ju alltid frågan ”varför” å jag har inget svar. Jag vet inte, förstår det inte själv, det bara är så. Det finns säkert en ”förståsigpåare” som kan förklara.
Så vad kan man ägna sig åt – på hemmaplan, på marken… allt oftare kommer samma tanke upp – POSOM-gruppen Detta är absolut inget som desperat pluppar upp i huvudet utan det är något jag tänkt på en längre tid. Grejen är att jag vet inte hur man kombinerar det med ordinarie jobb, vad som krävs för att var med m.m Inte känner jag någon som är med heller som skulle kunna svara på de frågor jag har.
Fler gånger har jag varit på väg att ta kontakt med POSOM-gruppen här i Karlstad för att kolla upp lite. Det kanske är lika bra att börja där, kan ju vara intressant att bara få prata med en som vet.
Man ska inte tro på media och just nu vill jag verkligen inte göra det… för om detta uttalande är sant vill jag bara gråta…Kanske hoppar jag på en människa med hårda ord, men detta har följt mig hela dagen.
Citat från Aftonbladet – Sedan började de bråka, på skoj. De brottade ner varandra flera gånger.
Enligt Tony Muhaxhiri dök fler och fler barn upp vid lekplatsen och blandade sig i.
– Deras lek förvandlades snabbt till allvar. Jag fick uppfattningen att de triggade varandra. Det blev allvarligare och hårdare tag.
– Fyraåringen verkade utsatt. Plötsligt började hela gänget springa bort mot parkeringsplatsen intill skogsdungen. Han tappade sin luvtröja som låg kvar på gräset.
Tony fick intrycket att fyraåringen var jagad, men såg sedan inte vad som hände.
– Min son ville följa efter de andra, men jag tyckte att det var bäst att gå hem med honom. Hade jag vetat vad jag nu vet hade jag självklart följt efter, säger Muhaxhiri.
Om det är så här det var Muhaxhiri, så blir jag från mitt hjärta oerhört upprörd. Hur tänkte du då du uppfattar att en liten kille på 4 år blir ”jagad och att det blir hårdare och allvarligare tag” utan att agera??!! Hur enkelt skulle det inte vara för dig som vuxen att avstyra detta bråk… att skydda denna lilla rädda grabben?? Herre gud, jag finner inte ord.
Ok, om du inte vill ge dig in i ett bråk bland berusade tonåringar eller vuxna (i ett sånt läge hoppas jag i alla fall du har kurage att ringa 112) men nu pratar vi om barn!!
I stället för att agera som en vuxen väljer du att ta din son med dig hem. Vad gjorde du sedan? Drog ner rullgardinen för att slippa se…
Citat Aftonbladet: – Min son ville följa efter de andra, men jag tyckte att det var bäst att gå hem med honom. Hade jag vetat vad jag nu vet hade jag självklart följt efter, säger Muhaxhiri.
”Hade jag vetat…? ” Du konstaterar att ”Det blev allvarligare och hårdare tag” – vad mer måste du veta för att agera?!
Jag vet att du, Muhaxhiri, inte läser detta inlägg och kanske är det lika bra. Jag vet inte hur du mår i dag… jag vet inte om dessa rader skulle göra mer ont än nytta… jag vet bara att inte jag kan förstå hur man kan se och konstatera det du gjorde och välja att vända ryggen till och sedan säga ”Hade jag vetat”… i det här läget duger inte det svaret… inte i min värld, du kunde anat, misstänkt eller helt enkelt inte accepterat det du såg.
Tre lediga dagar som har innehållit lite olika saker – sjukbesök på centralsjukhuset, födelsedagsfirande och jobb i LLA som kunde avslutas med ett leende på läpparna – äntligen fick FBK sina första tre poäng.
Monica heter jag och jag har bloggat under många år. Till slut blev det längre & längre mellan inläggen och jag beslutade mig för att radera allt gammalt och börja om. När jag känner för att skriva så gör jag det men periodvis kommer jag nog mest att lägga ut foton och lite om film, musik och böcker jag tycker om.
Under fliken "foton" högst upp på sidan ligger en del album.
Ibland plitat ner några rader på Facebook:
http://facebook.com/monica.jacobsson
